Jag satt och dumtittade på min sorgsna statistik över bloggläsare. Sorglig är vad den är. Har väl aldrig varit så ihärdigt låg som nu.
Utan att tänka på det såg jag statistiken för den 24e och den 25e december. Och insåg att det var jul. Och att lika "många" som vanligt varit inne och tittat. Nog ville ni väl kanske se en julhälsning. Något fint, något personligt. Kanske förväntade ni inte er något alls.
Men oavsett kände jag en slags skuld över att inte ha givit er något. Något fint, något personligt. Inte ens ett God Jul.

 

Jag trodde verkligen inte att jag skulle få någon god jul här. Men det fick jag. Det var både fint och det var personligt.
Jag levde för en dag eller två. Det kändes bra.

 

Nu har ännu en vecka av jobb förflutit då jag sovit i en kompis´ (som varit hemrest under två veckor) lägenhet och jag känner det som att jag varit borta mycket längre än så. Antagligen för att jag inte minns mycket av veckan. Alla dagar, timmar, flyter ihop. En vecka kunde varit en halv dag eller ett halvt år. Jag såg inte mycket, hörde inte mycket och kände mest sorg och förakt - När jag nu inte var för trött för att känna något alls.

 

Mitt jobb har tagit så mycket ifrån mig. Gjort mig hjärtlös och dödat min själ på så många nivåer.

Just nu ska jag försöka leva några timmar till, idag. Imorgon är det jobb igen.

 

Jag kan inte tänka på nästa vecka. Ännu mindre på veckan därpå. Jag orkar inte. Jag klarar det inte. Jag vill leva.
Om så bara för en stund. Så lever jag nu.

 

Jag babblar på, rabblar upp ledsna tankar, hemska känslor. Ändå känner jag inte att jag får ut vad jag vill ha sagt. Vad jag egentligen menar. Hur det känns som att mitt liv rinner som tidsand genom mina fingrar av glas. Tiden går och saker händer, men jag märker inget. Känner inget. Ser och hör inget annat än mörker. Trötthet, matthet, sorg, förakt. Och ångesten.
Mitt förflutna kommer ikapp. Min förmåga att stänga av när det blir jobbigt.
Jag har inte gråtit på så länge. Jag stängde av för några veckor sedan. Slutade klaga, slutade gråta, slutade försöka få andra - eller mig själv - att förstå.
Det är ju snart slut. Snart kan jag börja leva igen. Snart ska jag släppa ut dem känslor jag plockat undan, gömt, målat över. Då ber jag - redan nu - om ursäkt för eventuella skyfall.

 

Jag är stark.

 

Egentligen.

God Jul i efterskott, älskade läsare.