Imorgon är det torsdag.
Min vän Victoria ska komma till Paris och hälsa på mig.
Jag borde vara absolutely thrilled. Men det är jag inte.
Häromdagen fick jag ett mejl där hon skrev till mig att hon egentligen inte alls vill åka hit men att hon gör det för att hon ju inte har något val (hon fick biljetterna i julklapp av sin värdfamilj). Hon tror att detta är sista gången vi kommer ses och hon har redan planerat fredagkvällen tillsammans med en annan vän här i Paris.

Jag har kommit in i en tänkarperiod. Jag tänker på livet, på val jag gjort, på val jag gör, på val jag kommer behöva göra. Jag tänker på det förflutna (allt jag saknar, allt jag är tacksam för, till och med på sådant jag önskar skulle vara annorlunda), jag tänker på framtiden (allt jag vill ska finnas där, allt jag vill ha redan nu, allt jag vill lägga grund för nu för att kunna ha fullt ut om ett tag). things like that. Jag tänker och tänker och tänker och mitt hjärta slår och står still på samma gång och mina tankar vandrar, springer, flyger – utan att komma någonvart.

Nu funderar jag mycket på att det känns som att jag förlorat Victoria och jag önskar någonstans att hon bestämde sig för att inte komma hit alls, för att bespara oss den obekväma situation som oundvikligen kommer uppstå efter hennes senaste ( i plural! ) mejl.

Jag kan tyvärr inte vara alla till lags. Och vad jag fått höra mycket de senaste månaderna, efter att ha återförenats med barndomsvänner etc, så har jag alltid varit sån jag inte trodde jag var, men gärna ville vara. Jag har inte insett det själv, men jag har alltid varit stark. Jag har alltid gått min egen väg. Jag har aldrig låtit någon sätta sig på mig, knäcka mig, förstöra mig. Jag har alltid följt mina egna känslor. Och jag har förlorat och jag har offrat mycket på vägen. Det gör fortfarande ont när någon faller undan från mitt spår. Men detta är tydligen min väg. Mitt sätt. Jag styr mina steg dit mitt hjärta för mig och mitt hjärta är verkligen inte alla till lags.

Men är det dig till lags,
så sviker det dig aldrig.