Jag har alltid önskat mig osynlig när jag mår dåligt.
Jag vill inte synas. Inte behöva prata. Bara smyga förbi hela världen utan att behöva ta notis. Eller att någon tar notis om mig. Jag vill leva så. I limbo.
Vara själv bland andra. Men inte ensam. Jag har alltid mig själv.

Men världen funkar ju inte så. Folk ser en. Och hur skulle det se ut om man låtsades vara osynlig då?
Där är väl skillnaden mellan mig och dem som är inspärrade. Jag vet att man inte kan bete sig hur som helst. (Ändå tycker folk att det är just vad jag gör..).

 

När jag mår sådär. Att jag vill stänga in mig bakom en osynlighetsmantel, då vill jag inte prata med nån. När folk ser mig vill jag försvinna. Gräva ner mig.
För mig är det inte så destruktivt som det låter. Jag behöver bara vara ifred.
Men folk tar så illa vid sig. Tycker man är så himla konstig. Oartig.

 

Därför gör jag som dem andra. Jag apar efter världen. Jag pratar.  Men jag ler inte. Folk i ens närhet börjar förr eller senare titta snett, börjar smyga in kommentarer om att man är tråkig. Aldrig nöjd. Aldrig vill hitta på nåt, aldrig glad.

Själv, i min egen värld, bakom min mantel, så utkämpas en strid som ingen ser.
Att prata är en sådan kraftansträngning, svår att förklara.

Att ha en längre konversation känns som ett krig.

Bara att synas känns som att du gör intrång på min integritet.

 

Gud förbjude att du skulle röra mig.
Det känns som ett övergrepp värre än jag kan beskriva.

Men försök förklara det för dem i din närhet.

Några skulle säga att dem förstår. Men egentligen gör dem inte det.

För sånt som sticker ut är konstigt. Och att vända sig inåt är konstigare än folk kan förstå, om dem inte själva känner likadant.