Jag brukade slappa mycket. Typ alltid. Älskade att sitta hemma och uggla.
Vad gjorde jag hela dagarna?
Förlorade mig i böcker och pyssel och ångest?
Jag minns inte, jag vet inte.
Men det kändes bra.

Men det är över nu.
Jag avskyr känslan att vakna upp och veta att jag inte kan göra något. Bara sån’t jag måste, innan det är dags att gå till jobb. Och jag tror det smittar av sig på mina andra dagar. Jag vaknar upp och känner att jag måste en massa. Måste hinna, måste orka, måste vilja, måste slappa.
Slappandet blir ett måste för jag vet att jag inte kan göra det under de 4 dagar i veckan när jag jobbar eftermiddagar.

Varför gnälla?
För att jag kan. För att jag inte känner mig tillfreds.

Men snart kommer chefen tillbaka från sin semester, snart ska mitt schema förhoppningsvis ändras. Spännande!

Kolla här vad mycket pysselgrejer jag fått hem:

Det enda som saknas är.. papper att klistra och stämpla på. Typ det viktigaste man behöver, haha. Så typiskt mig.

Inga hjärtan har jag för Alla Hjärtans Dag heller. Kanske skulle förberett nåt för Rémi tills han kommer hem från jobb, har jag inte ens tänkt på. Så skönt att åtminstone ha en dag i veckan då man kan sitta hemma hela dagen. Bara kolla OS (heja Tre Kronor!) och svara på mejl och dricka thé. Mums !