Ingen läser min blogg längre. (Inte ens jag själv)
Och det är okej. Egentligen är den väl mest till för mig att skriva av mig då och då.

 

Idag insåg jag att jag jobbar min sista dag om exakt två veckor.
Jag har ställt till det så pass mycket på jobb denna veckan att jag verkligen ser fram emot att sluta. Och om jag inte redan sagt upp mig själv så skulle de nog sparkat mig på grund av det som hänt. Eller kanske inte. Jag vet inte. Det intressanta är att jag verkligen inte alls bryr mig.
Det känns väldigt konstigt. Jag som alltid bryr mig om när saker och ting går fel. Jag känner absolut ingenting. Inte ens dåligt samvete eller irritation över hur trög jag kan vara ibland. Nothing.

 

Sakta men säkert får jag gjort allt som behövs ordnas inför flytten.

Det som egentligen oroar mig mest just nu är den trötthet jag känner. Jag hoppas det 'bara' beror på sömnbrist och överbelastning av min lilla ärthjärna, så att det går att sova bort. Det började dock så gott som samtidigt som jag satte in p-staven och 'extrem trötthet' är en tydligen ganska vanlig biverkning enligt FASS. Vi får väl se hur det artar sig.

 

De gladaste nyheterna är att jag återigen känner mig hoppfull och exalterad inför att flytta hem till Sverige. Det är så pass nära nu att jag inte behöver ignorera det längre. Det känns liksom inte längre som en "distant future".

 

Om 3 veckor lyfter planet !