Så, fredag kväll till tisdag förmiddag
har spenderats ute ‘på landet’ där Rémi bor.. Han har jobbat hemifrån hela helgen, så vi kunde inte riktigt gå nånstans.

Infektion och grejer.. Ja, det finns ju där, jag har levt med det i hela mitt liv ‘så gott som’ och Rémi’s har gått över och kommer förmodligen aldrig tillbaka. Så allt frid och fröjd där. Istället har jag hittat massa annat att vara “upprörd” för den här helgen. Helt galet när man sammanfattar det. Jag har verkligen haft ALLT (?) den här helgen. Det började med irritation och galenskap på fredag kväll. Lördag dag låg jag i solen på gräsmattan – och är tydligen allergisk mot gräs ? En explosion av exem fullkomligen täckte hela framsidan av min kropp. (Försvann gradvis och var helt borta dagen efter). Senare på kvällen fick jag nog av andningsproblem och fick använda min astmamedicin. I söndags vaknade jag och hade diarré. På eftermiddagen blev jag attackerad av Rémi’s hund vilket resulterat i rivsår och blåmärken (hade som tur var lånat ett par jeans av hans syster den dagen). Måndagen var den lugnaste dagen, den passerade ganska smärtfritt förutom mensvärken. Jag och Rémi tog motorcykeln på en långtur till hans halvsyster som bor en 6 mil bort. Det gjorde ont i skrevet, rejält ont, på vägen dit.. Men vägen hem gick det fint! Och vädret var perfekt för en motorcykelrunda! På tisdag var vi igång igen. Migrän denna gången.

Och så visade det sig att jag satt ute på landet med min värdmammas tågkort som hon behövde den dagen. Så det blev till att göra vé oss i all hast och ta motorcykeln in till Paris och lämna tillbaka kortet till Magda. Efter det åt vi en gourmetmåltid (ironiskt) och satte oss sedan i parken intill där jag bor och njöt av solen och småpratade..

Så helgen var allt ifrån optimal (eller normal) – men ändå så jäkla underbar (har aldrig träffat nån som står pall för mitt humör! Jag är seriöst imponerad!). Jag börjar njuta av den här lära-känna-varandra-fasen, som jag i så många år bävat inför. Jag har funderat över mycket saker som jag undrat om jag verkligen vill leva med, med Rémi. Jag har tagit upp det med honom, jag har reflekterat över det med mig själv. Till och med satt det på print och funderat över varför jag känner som jag gör inför det. Och det visar sig att det inte är en så big deal trots allt. Inte alls. Så, summa summarum; mina känslor för Rémi har stärkts och det får mig inte att flippa ur längre! ♥