Vi har sovit i sambons föräldrars hus inatt - för familjen är bortrest över helgen.

Det var skönt att sova i en riktig säng och att ha mer än ett rum och att alltid ha varmvatten. Men utöver det är där inte så mycket positivt med att vara här. Jag känner mig så himla malplacerad i detta hus. Jobbig känsla av skuld och dåligt samvete ilar i hela kroppen och får mig att må illa av mig själv.

Jag tror det sitter nånstans i mitt undermedvetna att det inte är mitt och att jag känner att jag snyltar över att bara vara här. Och så blir jag så frustrerad när jag inte ens vet hur allt i huset funkar. Jag känner det som att jag är i nå't jobbigt underläge.

Inte för att det egentligen spelar nån roll ifall jag inte vet hur allt funkar (med att starta/stänga värme, olika inställningar på diverse maskiner etc etc). Men jag känner mig bara så totalt kass när Rémi plötsligt säger till mig "men har du inte startat värmen". Då vill jag bara skrika. Nej, jag har inte startat den jävla värmen, för fast att jag bott i detta jävla huset i sex jävla månader så vet jag inte ens hur fan jag ska gå tillväga för att inte fucking frysa ihjäl.

 

Sen blir jag påmind om att jag inte ens har nyckel till huset. Nu är det ju lugnt, men sen när jag måste flytta hit igen.. Jag kan aldrig spontant lämna huset utan att vara säker på att någon kommer vara hemma när jag behagar återvända - eller att någon gömmer en nyckel åt mig. Den här känslan av att vara så beroende av andra får mig att vända in och ut på mig själv. Klökas, dra mig i håret och svära i varje mening.

Det är inget jag riktigt kan förklara. Det bara strider mot allt jag någonsin strävat efter. Om jag vore död skulle jag vänt mig i graven. Just nu vill jag bara ut ur huset. Öppna dörren och springa. Och inte stanna förrän fötterna blöder.

 

Att bo i hans systers lägenhet är av någon anledning helt okej, inte alls påfrestande på psyket som huset. I lägenheten har jag en egen nyckel, jag har mat jag köpt för egna pengar, jag vet precis var mina saker ligger och finns.

 

 

Kan hjärnan verkligen inbilla sig alla dessa känslor?
eller

Är det undermedvetna så starkt att det kan påverka en till att må så här psykiskt dåligt?

Är jag bara extra känslig nu när jag börjat med p-pillerna efter en veckas uppehåll?

 

Är det faktiskt normalt att känna såhär starkt när man tvingas leva med något som strider så totalt mot vad man strävat efter under hela sitt liv?

 

 

Allt det här är saker, tankar, känslor som jag aldrig riktigt kan sätta fingret på, aldrig riktigt sätta ord på. Och min sambo har förstås aldrig känt något liknande i sitt liv. Så tyvärr framstår jag som väldigt labil - till och med lite psykotisk - dagar som denna. Förklaringar som moodswings och that time of the month kommer man inte hur långt som helst med - inte ens med min annars väldigt överseende sambo.