Så var man hemma igen. Tyvärr lyckades jag återigen misstolka kartan (hur är det ens möjligt att ha så dålig koll?!) så jag blev lite sen, men det gjorde inget. Det kändes som längre, men efter bara 20 minuter hade vi klarat ut allt det praktiska och sociala och jag gick tillbaka till tågstationen. Denna gången tog det bara 5 minuter. Och inte 20...

 

 

 

Men sen tänker jag på friheterna jag skulle ha med detta jobbet. Jag skulle jobba ungefär lika många timmar per vecka, som jag redan gör, och få lika mycket betalt per månad - vilket ger mig ganska mycket fritid och därmed tid att jobba med olika projekt som jag vill starta så fort jag har pengar till att köpa in allt jag behöver.

Så innebär detta jobbet att jag kan följa mina drömmar - ja, då är det helt klart värt mödan att låta denna familjen ringa till de två senaste familjerna jag kommit på kant med.

Men ska man verkligen sätta sina drömmar före allt - d.v.s trygghet såsom högre inkomst och pensionssparande?