Mina drömmar är nu finare än verkligheten och jag vill inte sluta se på film. Jag är så trött men ändå känner jag ångest inför att lägga mig i sängen. Dubbelsängen är liksom tom, på riktigt. Den kommer aldrig fyllas upp igen, så som den gjorts i ett och ett halvt års tid.

Jag vill gå utan att gå. Jag vill inte såra honom såhär. Ingen ska behöva lida som jag en gång i tiden gjort. Men å andra sidan.. är det inte lidandet som är det enda vi egentligen kan lita på - är det inte det som faktiskt formar oss som mest? Det testar våra gränser och tänjer vår tro. Aldrig är vi så starka som när vi lider.

 

- - - - - -

 

Det är den 23e april idag och jag fick sms om att jag fått lägenheten. Den där alldeles för lilla, fula och alldeles för dyra - men min snart alldeles egna - lilla lägenhet strax utanför Paris. Är det där jag ska leva mitt liv? Vilket liv? Hur kommer det se ut?
Jag börjar förstås undra om jag verkligen kommer ha ett liv där, om det verkligen blir värt det. Om det verkligen blir rätt. Men ingen har ju några svar och jag kan bara göra mitt bästa.

 

Om tre veckor flyttar jag.
Det jag funderar på mest är
- vad ska jag ta med mig.
- Kommer jag klara det ekonomiskt.
- Kommer jag få plats med allt jag tar med mig.

Bara ytligheter.
Vad jag kommer känna oroar jag mig inte över. För vad jag kommer känna en dag, kommer vara över en annan.