Jag vaknade tidigt men somnade om igen - och vaknade sen inte förrän klockan två!
Dagen har gått åt till att äta och kolla tv. Vädret är grått och kyligt så det passar väl bra.
Men jag känner skuld över att jag känner mig lycklig. Fri, lätt och nyfiken på framtiden.
Samtidigt vet jag ju att Rémi spenderar många, långa timmar hos sina föräldrar (vilka för den delen inte ens vet att det är slut! - de tror vi "går igenom svårigheter.."), där han antagligen gör allt för att försöka sysselsätta sig själv och tänka på annat.

 

Men jag försöker intala mig själv att det inte kan hjälpas, jag får inte låta skuldkänslor ta över. Jag mår bättre än på länge och det måste betyda nåt - om inte allt.

Till och med min aptit är bättre än den varit på flera månader.

 

För Rémi's skull hoppas jag verkligen att dessa tre veckor ska gå snabbt, tills att jag flyttar ut och han kan få sörja och gå vidare i fred.