Igår blev en konstig kväll.
Hela lördagen och söndag morgon hade jag en känsla av att Rémi skulle komma hem igen, att han skulle vara hemma när jag kom hem från jobb på söndag kväll. Jag rymde undan lite extra i lägenheten (efter två dagar på soffan såg den inte så fräsch ut), men utan att riktigt veta varför. Men den där vanan att man vill göra fint för den man bor med, även om jag hela tiden försökte trycka undan dessa undermedvetna tankar, väl medveten om att jag inte vill stanna. Men efter två år kommer inget såklart försvinna över en natt..

 

När jag kom hem från jobb strax efter 22 och insåg att han inte var här så kände jag en liten uns av besvikelse. Lägenheten kändes tommare än nånsin. Det skulle faktiskt vara bra att prata också, jag vill berätta för honom att jag hittat boende till exempel.

 

När jag sedan gick in i vardagsrummet och såg att han lämnat post till mig (som skickats hem till hans föräldrar) och en liten lapp så brast det för mig.
Någonstans i mitt medvetande trodde jag att han skulle vara där. Sen var han inte det. Sen hade han varit där när jag inte var där!
Jag grät. Och det var skönt att gråta. Äntligen grät jag över en förlorad relation och inte bara av en besvärlig situation. Jag är fortfarande mänsklig ! ;)

 

Jag tänkte att jag är oerhört förvånad - och imponerad - över hur bra han trots allt hanterar det här. Han sover borta, han hör inte av sig, han bönar inte, han ber inte, han gör inget desperat eller barnsligt. Jag är verkligen förvånad. Men när jag gick och lade mig så märker jag att han sprayat parfym i sovrummet, garanterat direkt på täcket. Sprayar han på sig själv, gör han det i badrummet, där parfymen annars står. I sängen stank det av hans parfym och det gjorde det väldigt svårt att komma till ro.
Hela natten har jag vridit mig och vänt mig och frusit om vartannat.Ingen rast, ingen ro. Och så den jävla stanken (alltså, parfymen är det inget större fel på, men stark doft över huvud taget - det har han inte förstått att jag är allergisk mot).

 

Men nu sitter jag med dagens första kopp kaffe också ska sms:a min kompis, vars lägenhet jag ska flytta in i. Där är jag den desperata. Vill ha bekräftelse. Vill skriva papper. Vill flytta.
Jag är så tacksam över mitt jobb. Jag älskar inte alla delar av det (sånt jag inte signade för att göra i början, men som de intalar en att man måste göra), och jag älskar inte ägaren, men jag älskar mitt jobb i receptionen! <3

 

Och ibland springer man på såna underbara själar som Thomas.. som man klickar med på så många vänskapliga plan att man inte kan låta bli att undra hur sånt händer...