Så, nu har jag sagt det. Nu finns det inga tvivel.
"Du måste sluta röra mig, du måste sluta kalla mig älskling. Jag är inte din älskling längre".

Och samma svar, som alltid. Samma frågor.

 

Men det som sårar mest, det som skrämmer mest.. Det är den klassiska "men du pratar ju aldrig med mig. Du försöker ju inte ens. Du säger ju inget."

 

Alltså...
Jag har pratat. Jag har undrat. Jag har bönat och bett om att han ska öppna upp. Jag har gråtit. Tårar av sorg, frustration, ilska, uppgivenhet. Alla ord jag sade, alla meningar jag försökte förmedla - bara för att få ett svar tillbaka som inte alls hade något att göra med det jag just sagt.

 

"Jag ser ingen framtid för oss" får ett "men vadå, ska du bara ge upp allt vi köpt och byggt upp bara för det?"
Som att känslor inte har med det här att göra. Det viktiga är att man lagt ner pengar och tid på något. Sen biter man ihop och går vidare, oavsett om man vill eller ej.

 

Men jag funkar inte så. Vem funkar egentligen så? It doesn't make sense.

 

Och nu när han äntligen fattat och försöker acceptera faktum, så vill han att jag flyttar ut snarast möjligt. Men jag har ingenstans att ta vägen. Jag måste hitta lägenhet först. Jag vill inte flytta in hos någon och bo med en främling, speciellt inte i tider som denna.

 

Jag måste vänta på svar om jag får denna lägenhet jag sökt nu, eller ej. Får jag den så flyttar jag om en månad. Jag skulle mer än gärna flytta tidigare, men jag skulle inte ha råd med det.