Ända sedan jag bestämde mig för att gå vidare, så känner jag mig så ledig, inför mina faktiskt lediga dagar. Och när jag är ledig så kan jag sitta på soffan hela dagen utan skuldkänslor. Förut kände jag alltid nån slags stress/press - ångest! Måste göra nåt, liksom. Efter vårt första samtal för typ 3 veckor sedan, så satt jag bara på soffan hela dagen. Njöt av att inget göra. Träsmak i röven, och inget att se på TV, men det spelade ingen roll. Jag var trött efter min jobbvecka och jag njöt av att inte göra någonting alls. Jag kände mig mer avslappnad än jag gjort på över ett år. Ingen stress, ingen press, ingen ångest. Bara träsmak i röven och dåliga serier. Och det var helt okej.

 

Nu, idag, har jag känt samma lugn. Snart är allt över. Snart sitter jag i min egna lägenhet med ännu en läxa lärd, en ny erfarenhet i bagaget. Aldrig mer ska jag bara svepas med. Aldrig mer. Aldrig mer ska jag vara beroende och lättpåverkad.

Givetvis kan jag dock inte låta bli att undra hur detta ens var möjligt. Jag som lärt mig så många läxor redan, genomlevt så många "erfarenheter". Hur i hela fridens namn kan jag fortfarande låta mig luras? Hur i hela världen kunde jag låta mig bara svepas med och inte vara ärlig mot mig själv?

Men strunt i det nu...
Idag har känt mig så himla positiv.

Idag har jag funderat lite extra på vad jag ska ta med mig till nya lägenheten. Jag har börjat hamstra på mig lite redan. Sånt vi har dubbelt av, tar jag hälften av. Sånt som skulle vara tråkigt att lägga pengar på senare, som schampoo, tvål och kryddor. Jag ska verkligen rensa denna gången. Inte ens ta med en enda bok eller strumpa mer än nödvändigt.

 

Och sen.. sen ska jag äntligen leva det där "fattiga" livet jag av någon anledning föreställt mig att jag ska leva. Skyhög hyra, minimal lägenhet och maximal självständighet. Ända sedan tanken på att bo i Paris såtts i mitt medvetande så är det så jag har föreställt mig mitt liv. Och det är så jag nu ska leva. Fattigt och hårt, men fullkomligt - fullkomligt. Mitt eget, mitt enda, mitt jag.

 

Ja, ibland undrar jag om jag nånsin kommer kunna leva ett normalt liv med en annan människa. Så som alla andra verkar göra.

Och ärligt talat så vet jag inte. Jag fortsätter intala mig själv att det kommer falla på plats när jag väl möter den där "riktigt speciella".
Men det är svårt att förstå att det skulle finnas någon "riktigt speciell" där ute, när jag redan träffat en sån där så kallad riktigt jävla speciell - och att det ändå inte funkade.... Jag har till och med träffat två.

 

Men kanske handlar det helt enkelt bara om att förlita sig på tredje gången gillt ?