Så, då var då första helgen efter semestern förbi. Nedräkningen har börjat - 11 veckor tills jag slutar jobb och Pauline kommer hit och vi turistar och sen flyger hem till Sverige tillsammans. Det känns som en fin avslutning att syrran kommer hit på syster-kvalitetstid och sen får hon hålla mig i handen när den förlorade dottern/vännen/systern tar sina första stapplande steg in i denna nygamla svenska värld som jag ska försöka erövra.

 

∞

 

I fredags förmiddags kom Michaela hit direkt från flyget. Ett par timmar senare hade det blivit ett stående skämt "Hur ska jag göra av med 9 liter vin innan jag åker hem till Sverige?" "Bjud hem Michaela!" haha. Vi tog de första glasen runt lunch och drack och dansade och gjorde vé oss till runt 18. Då tog vi metron till hennes kompis Pierre och "förfestade". Han bjöd på mojito's (första gången jag drack det och den var skitgod!). Senare gick vi ut och dansade och jag var full som en alika (redan vid 15 på dagen, och det släppte aldrig heller). När jag vaknade upp dagen efter hade vi gjort slut på ungefär 1,5 liter rosé. Lite gott.
Kvällen spårade ut i lite fjortis-anda när jag lade mig på asfalten och sov en stund efter vi varit på nattklubb. Vafan, tyckte jag. De andra tog ju så himla lång tid på sig att komma ikapp och jag var trött !

Sen blev det bråk när jag vägrade ta taxi hem med dem. Slutade med att jag och Michaela tog taxi hem till mig efter att ha blivit dränkta i ösregnet. Jag satt och grät och taxichauffören försökte prata engelska med oss - skitglad. Trodde att han var skithäftig och kunde ragga på oss i detta emotionella tillstånd. Haha, så bisarrt det var.

 

Morgonen efter slöt vi fred och skrattade åt alltihopa och hon åkte tillbaka till Pierre.
Det tog mig ett par timmar att nyktra till.

 

∞

 

På kvällen kollade jag på en film som etsat sig fast i mitt sinne; Den man älskar.

En så otroligt jobbig, mörk och obehaglig film. Jag ville skrika rakt ut. Den behandlar ett väldigt jobbigt ämne - en kille som misshandlat sin tjej så pass att hon fått bestående hjärnskador och han fått fängelsestraff. Filmen visar hur hon reagerar när han släpps ut från fängelset. Hon är gift med en annan man nu, och hon kan inte prata med honom om hur hon känner. Tjejen blir mer och mer desperat att själv reda ut hur hon känner inför frisläppandet och varför hon reagerar som hon gör. Hennes man blir mer och mer desperat att kontrollera hur hon känner.

 

För mig rör den vid så personliga aspekter, också. Hur skulle man reagera om man plötsligt såg gärningsmannen på stan, utan förvarning?
Hur skulle man själv - och han - reagera om man sökte upp honom?