Jag har sån otrolig tur - när det kommer till pengar. Jag förstår det knappt själv, men alltid, verkligen alltid, när jag tror att jag ska behöva skrapa ihop till nödvändigheter så dyker det upp en oväntad inkomst från någonstans. Den här gången från banken - nån återbetalning på 63 euro. Det var precis vad jag fick betala för tågbiljetten hem från Tyskland som jag tyckte var lite väl dyr. Så, då var det löst, liksom. Sån himla lättnad. Så himla välsignad.

 

Idag kontaktade jag också killen jag ska samåka till Düsseldorf med som jag skulle möta upp på flygplatsen och då sade han att han kan hämta upp mig på vägen istället - då sparar jag också den "tian" (10 euro) som det skulle kostat mig att åka ut till flygplatsen - så himla bra !

Dessutom, sen när jag ska hem till Sverige, så öppnar de upp alla zoner för månadskorten på tågen (att även om man bara betalar för första zonen så åker man gratis genom alla) så när jag ska till flygplatsen den 15e (samma dag som de öppnar upp zonerna!) så åker jag också gratis till flygplatsen, och samma när jag kommer tillbaka hit - så där sparar man 20 euro !

 

Och än så länge har de inte höjt passpriset - jag har mejlat med polisen och de bad mig ta med 350 kr så nu kan de inte ändra sig! ;)

 

Jag försöker sätta mig in i lite Sverige-mode.. Alltså, jag skulle ju verkligen ta itu med saker, gamla oavslutade relationer etc denna resan. Så som jag sagt att jag ska varje gång, men som inte blivit av. Men den här gången så är det liksom bokat, så att säga. Det enda är att jag har haft så mycket att säga, känt så mycket, och nu plötsligt.. ingenting. Jag finner inga ord.
Imorse lyssnade jag på Melissa Horn för att försöka minnas mina plågor, men istället påminde det mig bara om Rémi. När jag var med Rémi påminde hon mig om Kristian. Alltså... det verkar som att jag kommit över Kristian... Men det kanske jag bara har tills jag sätter mina fötter på svensk mark igen. Tills dess ska jag fortsätta lyssna på gamla klyschor för att se om jag kan komma på allt jag ville säga till honom. Så att jag kan få det ur mig nu. En gång för alla.
Och hur mycket enklare saker än skulle vara med att vara över honom, så är där ändå en viss sorg i det med.

- - - -

Och där fick jag ett ryck och började leta efter de där breven han skickade till mig för nu 3 år sedan - och så är de borta. Jag vet inte var de skulle kunna vara om inte där jag annars förvarar värdefulla brev.. Allt som fanns kvar var ett hoppfullt vykort.. Så jag antar att that's it.

 

Från och med nu går vi kanske bara framåt.