Det var faktiskt fint väder idag. Jag önskar jag kunde njutit av det.
Jag skulle egentligen lagt mig i en park tillsammans med Ida, men så kom detta med Rémi och allt bara slog omkull mig som en tillbakasvängande sandsäck i för hög fart.

Vad han sade idag fick mig att verkligen börja tvivla på att han kanske faktiskt menar allvar med mycket som han säger, att det inte bara är en massa "sweet talk" för att lura mig tillbaka. Men sen så slänger han liksom in meningar som "lita på mig" / "jag vet vad du behvöver" / "jag vet hur lycklig du var i början, jag vet att du kan bli så lycklig igen" - och jag tror nästan att det är ordvalet "jag vet" som får mig att tända till på alla tio.. Neej, vill jag säga (jag sitter alltid och skakar på huvudet) - han vet inte, han vet ingenting. Om han visste så jävla mycket så skulle vi nog aldrig ens blivit tillsammans.

 

Redan från början så jämförde jag honom med Kristian eller ja, inte honom i sig, men mina känslor för honom och de känslor jag haft för Kristian. Det var liksom inte riktigt där, på alla plan.

 

Nu är det så länge sedan att jag inte minns vad jag verkligen kände i början, mer än att jag tyckte det fattades något.

 

Och allt med Kristian var ju ännu längre sedan, så det är mer åt det arkiverade hållet.

 

Och så nu i veckan träffade jag den här killen.. En liten oskyldig flört - men så viktig i sammanhanget. Att påminna mig om vad man kan känna, vad man kan uppleva. Även om det inte är på riktigt, man vet att det bara är en tillfällig fling. Men de där samtalen.. när man klickar.. herregud, förlorar man alltid det i ett längre förhållanden, kan man verkligen hålla fast vid, och älska någon, längre än vad den där flörten går?

Ser ni, jag börjar tvivla. Jag börjar tappa tron. Och ändå förstår jag inte meningen med att vara ensam.

Livet går inte riktigt ihop just nu.
Livet känns som en enda stor böld utan mening.