Så var man tillbaka på jobb, en ny jobbvecka.
Jag undrar lite i hemlighet ifall det beror på att jag jobbat här så pass länge nu, eller om jag bara hänger på jobb för mycket, att det känns inte som ett riktigt jobb. Idag har det varit så himla stressigt, så himla mycket att göra, men allting går liksom på rutin nu, så det är lugnt. Det är kul. Förutom att jag hade en jäkla massa problem med datorsystemet som lade av med jämna mellanrum.. Men det gick bra det med.

 

Efter jobb gick jag ut med Hugo, amerikanen som var med ute i tisdags när jag "ended up staying out all night". Vi tog varsen öl innan vi tog sista metron hem, han till hostelet och jag hem till mig. Han ska åka vidare på tisdag, känns så himla märkligt, han har liksom blivit som en kompis nu, vi går ut då och då.
Sen har jag fortfarande kontakt med sydafrikanen som jag var uppe med, hela natten. Han bor dessutom i Sverige, varför inte hälsa på honom när jag också är där, i juli liksom? Ja, varför inte? Men ändå - varför? Varför komplicera saker när vi aldrig haft nåt och aldrig kommer ha nåt. Varför träffas och känna sig tom efteråt när man bara kan gå vidare och istället undra hur det skulle kunnat vara. Äh, jag vet inte.. jag pallar inte med sånt här.

 

Här är hela gänget i alla fall :

 

 

Men vad jag pallar ännu mindre är att vara singel. Att vara singel i sig är helt underbart, så mycket mer energi man har! Så mycket mer man hittar på och upplever och ser, right!? Men sen så hatar jag de här stunderna när jag bara "nej, nu får jag nog lugna mig lite, jag behöver sätta mig ner och bara tänka, och bara vara" För, att hålla igång 24/7 får mig att känna det som att jag bara flyr från verkligheten. Så då tar jag en dag och stannar hemma, tar tid att bara vara själv - men så tycker jag inte ens om det ! När kvällen kommer så får jag panik ; vad fan har jag bara suttit hemma för - här har jag slösat bort en hel jävla dag !!

Alltså, ser ni mitt dilemma här? Jag vet inte vad jag själv vill och jag hatar det.