Så kanske överreagerar jag.
Så kanske skulle andra inte reagera som jag.

Men jag kan väl inte vara den enda som tycker att man ska acceptera alla för hur dem är och hur dem vill bli behandlade?

Om du stänger in mig i ett hörn så kommer jag slåss och sparkas tills jag blir fri.

Och det är väl lite så det har blivit nu, att han har pushat mig, försökt övertala mig, inte gett upp.

 

Och jag har bett snällt i en månads tid. Men idag har jag sagt ifrån på riktigt, för att bli accepterad för den jag är. Att få bli lämnad ifred. Om ni bara visste.. om ni bara visste hur brutalt ärlig jag varit mot honom, vad jag har sagt, hur jag har betett mig - allt bara för att vara öppen och tydlig och rak på sak - och ändå, ändå, så är vi här nu. Ändå så fattar han inte, inser han inte, vägrar han ge upp. Jag tycker inte det är alls konstigt eller fel att jag reagerar som jag gör. Men när folk ifrågasätter det, så känns det som att man gör fel. Som att man måste försvara sig för hur man känner. Det är det värsta jag vet.

 

Men idag har jag skrikit i telefonen. Jag vill inte ha honom här.
Han säger att han vill sova här i veckan för att han håller på att bli galen av att inte ha nån att umgås med/nåt att göra nu när hans föräldrar åkt bort. Men vadå? Skulle han sova här och så skulle vi umgås och kolla tv tillsammans? Som om inget hänt? Alltså var är logiken? Var är vettet?

 

Nej, han hittar bara på massa ursäkter för att ha en anledning till att komma hit. Ring en kompis om du vill ha sällskap, messade jag honom igår.

 

Jag hoppas att han inte kommer hit i veckan.
Och som det ser ut nu så flyttar jag på lördag.