Jag förstår att man frågar och inte förstår, endast för att man inte känner till bakgrunden. Men när man säger till mig att jag kanske borde tänka efter igen, kanske prova igen - har jag verkligen kämpat tillräckligt? - Då gör det bara ont i mig.
Jag talar givetvis om det här uppbrottet med Rémi.
För mig finns det inga frågetecken, ingen återvändo. Jag är glad att Simona kunde komma hit och se det själv. Nu är hon den enda som verkligen vet. Och så Jimmy och Louise vet mer än många andra, också.
Jag önskar bara att man slapp förklara sig. Jag känner mig så misstrodd när jag får dessa frågor, nästan idiotförklarad. Inte nog med att jag måste "försvara" mig och mina känslor inför Rémi, utan också inför alla andra. Det är jobbigt. Det är tungt. Det är energislukande.

 

Man får ju inte mini-ångest-attacker och svårt att andas för inget.