Alltså, jag vet inte vad jag ska säga..
Alla små signaler, alla små "känningar" .. nu vet jag att jag skulle tagit det på allvar, att det faktiskt betydde nåt. Men hur ska man göra för att veta och förstå detta redan under tiden som man lever mitt i det?

Jag pratar förstås om Rémi, igen. Jag är så trött på det. Antingen så flyttar jag på tisdag eller på lördag.

 

Jag har precis skickat sms till tjejen med lägenheten med inflyttning på tisdag. Om hon vet nåt redan nu. Jag måste veta. Jag är desperat.

 

Rémi har varit i lägenheten idag igen, när jag var på jobb. Och sen skickade han sms till mig om att han tänkt sova här, men att han har saker att göra i hans föräldrars hus, att hans föräldrar åkt på semester. Men att han ska sova i lägenheten i veckan.
Alltså.. vad hände med att jag sade till honom att det känns "uncomfortable"?
Att han skulle höra av sig om han skulle åka till lägenheten, vare sig jag är här eller inte.
Att jag inte vill att han sover här, att jag flyttar snart, att han kan stå ut bara en vecka till (max) ?

 

Varför respekterar han ingenting av det jag säger?

 

Såklart har han också gått igenom allt här hemma. Pappershögar, mina saker på badrummet, saker på soffan.. Jag förstår inte varför, men det är precis som att han bara tittar igenom allt, flyttar runt på allt. Mina glasögon, kuddar, skor.. det är bara konstigt.

 

Efter sig hade han lämnat en hoprullad handduk i köket, hoprullad sådär som när man "piskar" med dem. Har han stått och piskat med handduken för att få ut sina aggressioner eller vad?!

 

Och så det värsta.. än en gång har han lämnat nånting till mig. Idag två saker.
1) Porslinshunden. Med en massa lappar fastklistrade runt sig "VOFF" "STAY Dina" "VOFF"

2) En påse med presenter (mina favoritsnacks) och så en bok.. han har gjort en hel bok! "The silly book about "How to make you change your decision" " eller nåt sånt. Och sen en liten kommentar i stil med "Jag hoppas du ska skratta lika mycket när du läser den, som jag gjorde när jag skapade den". Alltså, det går inte ihop. Jag tror knappast han suttit och skrattat. Men han vill framstå som att han gör allt detta lättsamt.

 

Jag skakar av att skriva detta.

Andats normalt har jag inte gjort sedan jag fick hans första sms när jag var på jobb.

 

Sedan några dagar tillbaka haspar jag dörren med kedjan på insidan. Jag är rädd att han ska dyka upp under natten, när jag sover. Varje gång jag hör en motorcykel stelnar jag till. Kollar ut genom fönstret om det är han. När jag hör en bil som verkar köra in i garaget, kollar jag genast ut genom fönstret. Jag är ständigt på helspänn. Kan inte slappna av.

 

Om jag inte får lägenheten med inflyttning på tisdag så tar jag in på hostel tills på lördag.