Så himla nojjig
Nojjig är jag också. Varje gång jag kommer hem från jobb eller till och med går upp ur sängen på morgonen, så kollar jag i alla rum. Så att han inte sitter där. När jag går upp på morgonen så kan han ju inte, dörren är låst och haspad. Men jag bara gör det. Det kryper liksom i skinnet.

Bara för att ha sagt det ; Rémi har aldrig nånsin varit våldsam. Aldrig mot mig och jag har aldrig sett honom vara våldsam mot någon eller något annat. Jag tror inte han skulle göra nåt heller. Men jag har alltid känt att han har två sidor, varav han aldrig riktigt visat mig sitt rätta jag. Och den här besattheten av att det inte ska vara slut, det känns som en rak stig mot den här "riktiga" Rémi - och honom har jag aldrig sett. Så jag vet inte om - när det brister för honom - han kommer bryta ihop i tårar, eller springa nånstans, eller slå sönder lägenheten. Jag vet liksom inte.
Men en sak vet jag. Jag har hört och sett tillräckligt i mitt liv för att sitta kvar och vänta ut det. Den dagen det händer, ska jag inte vara där.