Häromdagen så ringde det på ytterdörren, typ vid 11 på kvällen. Jag blev så himla chockad. Fundersam. Och sedan misstänksam. Jag öppnade inte dörren, var säker på att Rémi skulle stå där ute. Men sen kom jag på att man faktiskt måste ha inte bara en, utan två, koder för att ens komma in till min dörr. Jag spenderade nog ändå 5 minuter på att försöka komma underfund med hur Rémi skulle ha kunnat lura till sig de koderna. Eller bara stått utanför och väntat tills någon släppte in honom.

Personen gick.

Morgonen efter hade jag en följdförfrågan på min Instagram. Lätt ett påhittat konto av någon, inga bilder, inga följare.. 

Alltså, jag är trött på att vara sånhär, ständigt paranoid och misstänksam.

 

Bara för att han beter (betedde) sig som han gör (gjorde), så snuvar han mig också på mitt sorgearbete. Uppbrottet blev så konstigt, så fel. Och jag känner att jag inte fått något riktigt avslut - och vet att jag aldrig kommer kunna få. Medan han fått allt sagt, jag har lyssnat på allt. Jag har varit tålmodig och snäll. Jag är alltid för snäll, så trött på det med.

Tyvärr är han ju kvar med en känsla av misslyckande och intrycket av att ha lämnat ett halvfärdigt förhållande bakom sig, men sådant går över med åren, man glömmer ångern och kan till slut minnas de fina sakerna man faktiskt fick innan man till slut insåg att man inte skulle komma dit man ville.

 

Man glömmer inte hur smärtsamt det var, men man kan leva med det, plocka fram det bara när man vill.

 

Här sitter jag istället och känner mig fortfarande manipulerad och orolig. Känner det som att jag svikit mig själv och är otrogen mot Rémi när jag går på dejt.
Alltså..

Jag hoppas verkligen att tiden läker alla sår.