Två veckors semester går inte sammanfatta kort nog och ändå göra rättvisa. Det var min första två veckor långa semester i Sverige på tre år. Om jag inte minns fel så har jag inte heller badat i havet sedan 2011.

 

Så fort jag satte foten i Helsingborg så kändes det bra. Sommaren visade sin bästa sida och jag kunde inte sluta ifrågasätta hur jag lyckats leva så länge, så långt ifrån havet. Jag saknar havet så mycket. Paris ger inte sommarkänsla på samma sätt.
Emellanåt var jag tvungen att reflektera och förundrades över hur saker ser ut och går till i Sverige nu. Som när jag fick frågat Sandy hur man tankar bilen där. (Men först var det ju den stora utmaningen att bara komma in i vanan att köra över huvud taget, vilket gick sådär. Det var läskigt att vara själv i bilen först, men också skönt att man kunde skrika och svära så mycket man ville utan att någon hörde en. Och få motorstopp 3 gånger för att komma ut från en parkeringsficka utan att bli mobbad.. Mest skrek jag ute på Österleden som förvandlats till nån jäkla racerbana. Där låg jag tryggt i 80 hela första veckan - motorvägen ska vi inte prata om.. haha)

Sandy fick i alla fall förklarat hur man tankar i Sverige (det är annorlunda mot hur man tankar i Frankrike och Nya Zeeland) och jag uppskattade nästan mest ljudeffekterna !

 

Jag valde att inte åka och hälsa på Lance i Örebro. Han var väldigt ledsen över detta, och det är jag också på ett sätt. Men det gick liksom inte, jag kunde inte lämna Helsingborg och min familj igen efter så få dagar. Och tur var det, för när jag skulle varit där uppe så hamnade storebror på sjukhuset och det vände upp och ner på mycket, även om vi alla inte visade mycket utåt.
Dagen efter han blivit inlagd åkte jag ändå till lägret som planerat och två dagar senare fick han ju komma hem igen. Hjärtmuskelinflammation vid 32 års ålder.

Allt eftersom dagarna gick kunde man förstå mer och mer hur oroliga alla faktiskt var/är. Och det med rätta. Förhoppningsvis stannar det i alla fall vid detta.

 

På lägret kände jag att jag gjort rätt som inte stannade längre, suget att återse min familj och Helsingborg gnagde i mig. Att få spendera så mycket tid som möjligt hemmavid. Jag fick lärt mig svenska och skånska och lägerska. Ja, tänk att jag i princip inte pratat med någon annan skånsk person än mamma och pappa på så länge.. När jag flög hem först, så pratade jag så som man stavar, alltså att man uttalar typ varje stavelse och hur allt verkligen stavas. På lägret fick jag tillbaka nån bred, sliten skånska som jag antar att jag lagt på lager nånstans. Som att säga "opp" istället för "upp" och så.. Jävla bonne är jag visst !

 

Jo, redan två dagar efter jag landat var det inplanerat att träffa Johannes.
Johannes, som ingen vet varför det tog slut med och som jag sedan inte sett sedan dess, det vill säga 5 år. Vi har pratat sporadiskt online, och nu var det dags att kanske förstå varför det tog slut och få känna att det är ett avslutat kapitel - fast att jag inte tänkt att det kunde vara något annat än just avslutat.

 

 Tji fick jag.

När det tar slut utan en riktig anledning blir det nog aldrig riktigt avslutat och i vårt fall så blommade allt det vi en gång delade istället upp under de dagar vi spenderade ihop, där den första veckan. Vi höll kontakt under lägerveckan och vi träffades igen så fort jag kom tillbaka till Helsingborg.

Vi hälsade på hans mamma och hennes sambo (som jag också pratat med genom åren via fb) och han var med hos min familj på släktmiddagar etc.

Han stöttade mig vid sjukhusbesök och andra skrämmande event. Han fick mig att minnas vem jag en gång varit och vad jag en gång strävade efter och levde för. Han fick mig att känna att jag var redo att leva för det igen, nu. Han talade om för mig att jag inte förändrats som person. Men vi båda såg hur mycket jag slutit mig i mig själv, hur svårt jag har att släppa folk in på livet nu. Hur ogärna jag öppnar mig och pratar om sånt som finns där inne i mig, men som jag lärt mig stänga av och stänga in - just för att jag lever det liv jag gör, och utan människor som faktiskt är beredda att lyssna på sånt trams.
Men han lyssnade. Han pratade. Och han förstod. Så som han alltid förstått mig som ingen annan.
Vi sögs tillbaka sju år i tiden och blev lika naturliga och tokiga som vi var då.
Ja, man kan lugnt säga att jag upplevt mer med honom under dessa (ändå ganska få) dagar och nätter vi spenderade ihop, än vad jag upplevt med Rémi under våra två år tillsammans. Och förstås mer än vad jag över huvud taget upplevt under dessa fem år jag varit ute och rest. I den fysiska (sexuella) samt mentala relation som vi nu återupplevde för en stund. Precis som förr i tiden trodde folk att vi var (och varit länge) ett par, "värsta gulliga paret" som någon sade. Och sen Nina's ord "när ni gifter er så kommer ert bröllop vara så hiiiimla tokigt!" (Märk väl att hon ville ha det till när och inte om ). Hon var lika chockad som vi när det tog slut ("ni var det paret att om ni gör slut, då kan minsann vem som helst göra slut" sade hon). Och hon var den som fick stå ut med mig i min misär efteråt. Tyvärr betedde jag mig därför så pass illa att jag också försatte Johannes i misär. Och det är där skon klämmer och gör allting lite svårare. Han vet inte om han kan "forgive and forget" vad som hände efter, hur jag betedde mig. Så det återstår att se. Den som lever får se.

 

 Jag vet inte varför, men jag älskar denna bilden på oss ;