Ikväll blir det precis en vecka sedan jag landade på Parisisk Mark igen.
Det har varit en omvälvande vecka på många sätt. Jag var till en början rädd att fastna i nån slags mörk längtan tillbaka till Sverige som jag inte skulle veta hur jag skulle ta mig ur. Att den skulle göra mig apatisk, deprimerad och sängliggandes.

De två första dagarna kändes kritiska. Jag hade inga planer, inga måsten, inget jobb. Jag vet att jag blir deppig av att bara sitta hemma, så första dagen gav jag mig tid att bara vara, att tänka och fundera och gå till parken i långkjol. Det räckte.

Den andra dagen mötte jag upp med en gammal kollega som är från Norge och som precis fått barn. Vi åt lunch och gick runt i min favoritpark och satt där och pratade hur länge som helst. Så nyttigt och så förfriskande att gulla med en 6 månadersbebis !

 

Under dessa två dagar väntade jag på att den där "aaah" eller "woooww"-känslan skulle komma tillbaka. Den man får av Paris, vackra vackra Paris.
Men den kom aldrig. Kärleken till Paris har svalnat och hamnat nånstans på 3e, 4e, 5e eller 10e plats i prio just nu.

 

På söndagen var jag tillbaka på jobb och det var en av de där riktigt långa, tråkiga eftermiddagarna när man undrar vad fan man slösar bort sin tid bakom receptionen för.

Sedan dess har jag haft ett par bra dagar också, men den där avoga känslan gentemot hela ledningen, ägaren och chefen sitter liksom som en böld i ryggmärgen. Jag känner mig orättvist behandlad, övervakad och underbetald. Ja, precis så känner jag inför mitt jobb. Obehag. Därför var jag fast besluten att hitta nytt jobb, men nu är det ju inte lönt. För under veckan som gått så har jag blivit säker på min sak - och bokat en one way ticket till Köpenhamns flygplats.

Jag har varit i chock, och den börjar äntligen släppa. Jag har känt lycka och sorg som jag inte riktigt vet hur jag ska släppa ut. Jag skrattar, jag gråter, jag funderar.

Jag ska göra the most of this. Av dessa månader som är kvar.

Jag tänker konstant på Sverige, på min familj, mina vänner - och på Johannes.

 

Igår var första dagen som vi inte hade kontakt. Jag fick verkligen hålla i mig själv för att inte skriva till honom. Det känns inte hälsosamt att vi ska hålla på och prata heela tiden.
Jag känner så mycket för honom och jag vet (typ) vad han känner också, men jag vet inte hur han tänker och vad han vill och hur han ser på framtiden. Och jag vill inte diskutera det över nätet. Det blev liksom inte läge till det innan jag åkte. Och nu sitter jag och hoppas på så mycket och ibland känns allt så överväldigande och overkligt och hela tiden så pirrar det i kroppen bara jag tänker på honom.

 

Vi har pratat om ifall han ska komma och hälsa på. Men jag vet inte om han verkligen vill. Han har pratat om att överraska mig och bara dyka upp en dag. Så jag vet inte, vi får ju se vad som händer.

 

Jag har massor med planer för denna helgen som träder i kraft redan ikväll och det är superspännande ! De här sista månaderna i Paris kommer bli ganska så fartfyllda och det ser jag fram emot ! :)

 

Sen får vi ta tag och chocken och känslorna när jag landar i Köpenhamn den 30e oktober... ;)