Man lär så länge man lever, och man lär sig av svåra tider.

Paris har absolut inte bara varit svårt, kanske inte svårt alls. Men utmanande. Oj, så himla himla utmanande dessa två och ett halvt åren har varit !

 

Tyvärr har jag sett att jag blivit mer sluten, har stängt in mig och mina känslor och inte alltid varit den där "spjuvern" som jag ibland är känd för. Impulsiv och lite tokig, liksom.

Jag har många gånger varit ledsen över detta, för jag trodde att jag förlorat den personen.

Jag hade blivit en "kostymnisse", någon seriös, någon karriärsinriktad filur som jag ändå trivdes med att vara, men som inte var 100% jag.

Med Johannes fick jag fram den där spjuvern och jag kände att det är ju den jag är - och den jag vill vara. Om inte alltid, så åtminstone på min lediga tid, med den jag en dag ska leva med. Sen kan man vara seriös på jobb.

 

Och där kommer vi till den viktigaste läxan jag lärt mig under dessa år : att kunna kontrollera mig själv.

Att jag inte skriker av sorg eller snörvlar av gråt betyder inte att jag inte känner det eller inte känner över huvud taget - jag har lärt mig att man kan lägga det åt sidan när det behövs och sen ta fram det när det passar.

 

Innan trodde jag att man behövde vara samma person hemma som på jobb som på fritiden som överallt, annars var man inte ärlig mot sig själv och sitt sanna jag.

Men jag har lärt mig att det inte är så, det behöver inte vara så.
Jag förstår Petra nu. Och Eva. Två äldre tjejer som jag jobbade på banken med. De jobbade på bank, såna sofistikerade kvinnor i kostym, typ.

Men på fritiden kör de motorcykel, går på hårdrocksfestivaler och klär sig i svart läder och svart smink. Jag förstod aldrig hur de klarade av att hålla det isär.

 

Men det gör jag nu.

Och jag älskar att jag kan se detta nu, och därför känner jag mig också så redo för detta nya liv i Sverige !