Det är där man gömmer sig när man är sambo. I fosterställning på det kalla badrumsgolvet.
För några månader sedan var det precis så jag hittade mig själv. Och insåg att jag helt förlorat mig själv.

Detta är och förblir sedan dess den bästa jämförelse jag vet. Jämförelse därför att just nu ligger jag ju inte i fosterställning och jag befinner mig inte på badrummet.

Men även om jag lämnat det fysiskt så ligger jag egentligen kvar.

Jag inser det nu. Det har varit många, långa veckor sedan jag insåg sanningen och sedan dess sitter jag liksom fast på ett mentalt badrumsgolv. Jag våndas.

Men jag hoppas.

Jag förhåller mig positiv. Viljestark. Försöker till och med vara engagerad.

Men badrumsgolv är hala jävlar och jag inser mer och mer hur ytligt mitt engagemang är.

Hur avtrubbat mitt sinne är.

Hur falska mina leenden är.

 

Jag kom aldrig riktigt upp.

Mentalt är jag fast. Jag har legat här och våndats i många, långa veckor.

 

Jag säger veckor, för jag minns att jag fick erbjudande om lägenhet "3 veckor från nu" och tänkte att det skulle vara en pärs.

 

- - - - - -

 

Jag tror att tre veckor kunde känts kortare om jag istället faktiskt legat kvar på badrumsgolvet.

Kramat mina knän och blundat för världen fram tills denna dag.