Lättnaden jag kommer känna sen - sen när jag faktiskt kan känna någonting igen - det är att slippa tänka för två. Slippa styra för två. Slippa leva för två.

 

För hur jag än vänder och vrider på det, så har han skämt bort mig något oerhört. Men ändå aldrig riktigt gett mig något. Jag har istället känt mig emotionellt fattig och mentalt undergiven. Det är svårt att förklara men det finns också praktiska exempel.

 

Som när jag jobbade sex dagar i veckan, två jobb, och försökte hitta oss en lägenhet.
Och han kände sig undergiven och överbelastad och slängde ur sig att "jag tänker fan inte gå på tio visningar i veckan, det är det inte värt". Bara genom en sådan enkel, frustrerad känsla och mening från hans sida lade han över hela (flytt)lasset på mig. På mina axlar.

 

När vi väl flyttade in så var sängbotten för stor för att lyfta ut ur huset och för stor för att lyfta upp via trappen till vår lägenhet. Plötsligt stod vi där utan en säng att sova i, efter en flytt som undermedvetet varit planerad i över ett år. Hur det alltid var så.
Ingen framförhållning från hans sida, vilket innebar att om jag inte tänkte för två, så blev inget ordentligt gjort.

 

- - - - - - -

 

Här har jag äntligen lyckats sätta ord på den mentala underkastelse jag känt dem senaste två åren. För problemet var egentligen inte att han helt avsaknar förmågan att tänka två steg före - utan problemet var hur det fick mig att känna. Hur det tyngde mig.
Sen ligger där klart mycket mer till grund, "enkla" saker som att vi är på helt olika platser i livet, och hur jag långsamt insett detta men hur han övertygat mig om att det bara är inbillning.

Och jag förstår hans handlingar, hans desperata försök att få mig att stanna.
Han har ju lyckats övertala mig att stanna med sina sammetslena ord och insiktsfulla förklaringar i hela två år (hans formulering är att jag alltid trott på honom innan. Att han kan göra mig lycklig. Att jag borde lita på honom nu också). Nu sade jag plötsligt stopp och ger honom inte ens något tillbaka. Hans reaktion blir att prata mer och mer, handla starkare, gräva djupare.
Men hans ord börjar ta slut. Hans vapen får motsatt effekt när jag nu ser det så annorlunda. När jag nu ser det "utifrån". Vilka tomma ord och löften det är, och har varit hela tiden.

 

Hur alla gåvor och hur hans sätt att skämma bort mig ändå spelade en roll i att jag stannade, även fast att hans gåvor ibland fick mig att kväljas. Det var för mycket. Jag gillar inte sånt. Pråligt. Jag är ingen prinsessa.

Jag åker gärna ut i skogen och gräver en grop att bajsa i. Vad ska jag med armband värt flera tusen, till?

 

Det blev en ond spiral av pikar om vilken "bra" tjej jag var. Att man inte ska rapa, för när man är tjej så ska man "vara en lady". Att man ska prata på ett visst sätt om man är tjej. "Nej, så kan du inte säga på franska, tjejer är inte så grova i munnen". Detta värvat med komplimanger om vilken "bad girl" jag var med tatueringar på halva överkroppen och hur häftigt det var. Stoltheten över att han dejtade en svenska.
Objektifieringen. Hur jag kände mig som ett utställningsobjekt. Och sedan sexobjekt. (Och därför så småningom slutade ha sex helt och hållet).

 

- - - - - -

 

Jag skrev i början att en av lättnaderna kommer vara att slippa leva för två. För så kändes det med. Som att mitt liv, mina äventyr och mina drömmar, skulle också tillfredsställa honom - och gjorde många gånger. Han sade i början av förhållandet att han ville resa, hade stora drömmar. Men i slutändan så nöjde han sig med att höra om mina resor jag redan gjort. Och de resor jag drömde om att göra blev också hans, istället för att vi någonsin skapade vårt egna drömresemål.

 

- - - - - - -

 

Självklart var det aldrig menat så (eller var det?) och även om jag vet att det inte är så (eller vet jag verkligen det?) så känner jag mig komplett hjärntvättad.

Dränerad. Lobotomerad. Tom och emotionellt uttorkad.

 

Efter att det tagit slut (oftast under tidiga tonår) så kan man ibland känna det som att man aldrig kommer kunna älska någon någonsin igen. Nu känner jag så. På riktigt.
Jag känner det som att jag aldrig kan släppa in någon igen. Inte för att jag inte skulle kunna lita på någon på det viset igen, för det vet jag att man kan - med tiden.
Men just nu känner jag mig som sagt Dränerad, Lobotomerad och helt tom. Jag vill inte blir rörd eller ens tittad på. Jag försöker föreställa mig att jag en dag ska kyssa en kille igen. Men det känns väldigt obekvämt och väldigt långt borta.

 

Men jag vet ju att tid och förlåtelse kan läka alla sår.
(Även om ärren inte går att dölja.)