För er är det säkert bara en vietnames i gubbkläder och en Dina.
För mig är det en genuint fin själ och en Dina jag inte känt igen på två år. Tillfället just där, där mitt Paris-äventyr hade sin början (av alla platser) innan jag flyttade hit - där fick jag uppleva detta fina ögonblick av något jag var rädd att jag adrig skulle kunna uppleva igen.

 

En spirituell laddning, bara en känsla, en tanke - men som känns som en lång och behaglig elektrisk stöt i hela kroppen. Jag tog den här bilden. Och sen var ögonblicket förbi. Men när jag sedan gick därifrån, var det med en ny syn på världen.

 

- - - - - - - -

 

Jag har lovat mig själv att jag ska "be" varje dag. Det behöver inte vara nånting stort, men nånting litet varje dag. Igår och nu också idag, så åskar det och blixtrar till förbannelse här utanför. Så idag bestämde jag mig för att dra nytta av det. Jag rullade upp min stålgardin och släckte ner hela rummet.
Så satt jag där, på min matta, mitt på golvet i ett kolsvart rum som bara med jämna mellanrum lystes upp av blixtar och dunder.

Jag stretchade, andades och försökte bara rensa huvudet. Jag har ännu inte en konkret idé av hur jag vill be eller meditera, så just nu gör jag så. Bara sitter där. Sträcker på spända muskler och försöker tänka på ingenting annat än sådant jag är tacksam för. Jobbar med mitt armband, halsband och berlocken jag köpte, för över deras energi till mig och min energi till dem.

Sedan avslutar jag alltid med att vara tacksam och tacka för minst tre saker som jag är tacksam över att ha.